Allen-Lande
"The Showdown"

Releaseår: 2010
Betyg: 6/10

Officiell hemsida»
Skivbolag»
Användarbetyg: 0.8/10
Antal röster: 50



Köp skivan nu hos:


Läst: 1668ggr | Kommentarer: 0 | Inlagd: 2010-12-12

Allen-Lande - The Showdown
Läser man undersökningar om vad som får människor att trivas på sin arbetsplats så kommer man snart in på konceptet med hygienfaktorer och långsiktigt motivation. Med det menas att exempelvis så är lönen eller arbetsmiljön inte avgörande för den långsiktiga trivseln och motivationen (det är istället sådana saker som arbetskamrater och personlig utveckling som styr sådan, visar undersökning efter undersökning), men det är en hygienfaktor. Med andra ord, om en hygienfaktor är helt fel så hakar man upp sig på det först – har man en arbetsmiljö som är farlig eller en lön som man anser vara totalt galen så spelar in de långsiktiga motivatorerna någon roll.

Jaha, tänker du, vad har det med musik i allmänhet och den tredje skivan med sångarna JORN LANDE (MASTERPLAN, JORN) och RUSSEL ALLEN (SYMPHONY X)i huvudrollen i synnerhet att göra?

Jo, det är så enkelt att man kan dra paralleller när det gäller just hygienfaktorer och motivatorer. På en skiva i den här serien (där även tidigare ”The Battle” och ”The Revenge” ingår) så SKA herrarna Lande och Allen sjunga bra, annars är det något fel. Produktionen SKA vara bra, annars är det något fel, och gitarrspelet och låtskrivandet av Magnus Karlsson SKA vara bra. Om detta inte uppfylls så kommer man som lyssnare att irritera sig på det istället för att se vidare efter de detaljer som gör skivan till en riktig höjdare, den långsiktiga motivationen.

Alla hygienfaktorer uppfylls också på skivan, och mina förväntningar när det gäller just sång och produktion uppfylls. Däremot tycker jag faktiskt att det saknas något för att ”The Showdown” ska lyfta till samma enorma höjder som föregångarna. Initialt var jag väldigt skeptisk, och även om den här plattan verkligen vinner på att få mer speltid så har jag hela tiden haft en känsla av att det är något som är lite fel. Till slut var jag till och med tvungen att gå tillbaka till föregångarna för att jämföra, och till slut tror jag att jag har satt fingret på vad som stör mig.

Det är för lite metal.

Stundtals blir det helt enkelt för mjukt, men mest kan jag konstatera att det ibland är för lite gitarr i arrangemangen för att jag verkligen ska falla helhjärtat för detta. Låtarna i sig är bra (inledningen med titelspåret, Judgement Day, Never Again och Turn All Into Gold; är väldigt vass), men stundtals blir balladerna för mycket… ja… LIONEL RITCHIE, typ. Och så vill jag inte ha det – jag gillar ju de här plattorna! Mer hårdrock, mindre smör tack.

För det blir väl minst en skiva till?

Bästa Spår: Turn All Into Gold. Jag är nog lite trött på JORN LANDEs röst för tillfället, och gillar RUSSEL ALLENs lite skitigare stämma bättre!

/Robert Gustafsson





Startsida recensioner »



(Kommentarer som anses stötande, innehåller personangrepp, reklam eller på annat sätt inte följer våra riktlinjer kommer att plockas bort.)


Annonser: