Amon Amarth
"Surtur Rising"

Releaseår: 2011
Betyg: 6/10

Officiell hemsida»
Skivbolag»
Användarbetyg: 1.2/10
Antal röster: 53



Köp skivan nu hos:


Läst: 1905ggr | Kommentarer: 2 | Inlagd: 2011-04-01

Vasst men förutsägbart smide
AMON AMARTH släpper i och med "Surtur Rising" sin åttonde fullängdare, och gänget är vid det här laget ett synnerligen väloljat maskineri både live och på skiva. Den (med konstant vikingatema behäftade) melodiska dödsmetall bandet levererar på nämnda giv erbjuder följaktligen både elegans och malande tyngd. Johan Heggs sanslöst grova growl är precis lika mörk som vanligt, vilket innebär att den precis ligger inom gränsen för det hörbara frekvensområdet. Fredrik Andersson låter dubbelkaggepedalerna glödgas, och gitarristerna Olavi Mikkonen och Johan Söderberg duellerar förtjänstfullt. Följaktligen borde det väl vara uppdukat för en promenadseger för stockholmarna?

Tillåt mig dröja med svaret en stund, och istället kommentera låtmaterialet. Det finns onekligen ett par starka kort på "Surtur Rising". Inledande War Of The Gods har ett grymt driv och snygga harmonier, och efterföljande Töck's Taunt har (förutom en aningen tveksam titel) skön tyngd att erbjuda. Live Without Regrets är riktigt stämningsfull, och A Beast Am I:s furiösa tvåtakt kommer nog att orsaka ett och annat blåmärke i mosh pits under året...

Jag inser att även om några spår på "Surtur Rising" håller en något lägre klass än de uppräknade, finns det egentligen väldigt lite att anmärka på AMON AMARTH och deras verk. Trots det har jag en gnagande känsla av att något saknas; känner en viss svårdefinierbar tomhet efter att ha lyssnat färdigt. Kanske är det för att stockholmarnas vikingasmide – om än försett med skarpa klingor – till stor del är gjutet i samma form? Soundet är synnerligen patenterat och väl igenkänningsbart, och den ena låten gör inte nämnvärt stora avsteg från den andra. Resultatet av denna likriktning är en viss brist på spänning.

Ni vet hur det sällan är den där personen med perfekt ansiktssymmetri, det vitaste leendet, den rakaste tandraden, och det perfekta hårsvallet man blir kär i. Istället krävs det en avvikande detalj som skapar personlighet för att verkligen få en på fall. Lite på samma sätt är det med "Surtur Rising". Visst, hantverket är onekligen av nästan löjligt hög klass, men den rätta känslan vägrar ändå envist att infinna sig. Med det sagt tvivlar jag inte en sekund på att AMON AMARTH kommer att nå framgång med den här plattan – något jag gärna unnar dem sett till de kvalitéer de trots allt har...

/Fredrik Sandberg



Läs även:
recension av AMON AMARTHs "The Crusher(reissue)" (2009)


Startsida recensioner »



(Kommentarer som anses stötande, innehåller personangrepp, reklam eller på annat sätt inte följer våra riktlinjer kommer att plockas bort.)


Namn: Husmusen | Datum: 2011-04-01 20:22:16

Intressant recension. Men får man fråga av vilken anledning herr Sandberg inte gärna unnar AA framgång? Att de besitter kvaliteter är väl ingen bra anledning, om man nu inte missunnar alla kvalitativa band framgång vill säga... Misstänker att det nog kan röra sig om ett tanke-/skrivfel här och det är ju sånt som kan hända den bäste, men om det inte rör sig om ett skrivfel så vore det spännande att få veta hur du tänker.
Namn: herr Sandberg | Datum: 2011-04-02 07:12:43

Husmusen //

Tack för vaket öga! Självklart är det ett typo, för visst unnar jag AA framgång med de kvalitéer (framför allt live) de besitter. Skall se till att det där korrigeras snarast! :-)
Annonser: