Megadeth
"Th1rt3en"

Releaseår: 2011
Betyg: 7/10

Officiell hemsida»
Skivbolag»
Användarbetyg: 0.3/10
Antal röster: 28



Köp skivan nu hos:


Läst: 1374ggr | Kommentarer: 0 | Inlagd: 2011-11-13

Megadeth - Th1rt3en
MEGADETH är knappast någon okänd akt för dig som läser Werock, och den musik som bandet serverar behöver antagligen ingen närmare presentation.
Skiva nummer tretton innehåller ingen revolution när det gäller prestation från Mustaine, Ellefson, Broderick och Drover, så egentligen kan vän av ordning fråga sig...

...varför ska man läsa vidare på den här recensionen, eller införskaffa skivan?

Svaret är egentligen att det finns två anledningar.

Den ena är den olyckliga fixeringen av att detta är just skiva nummer tretton, ett faktum som dels inneburit att skivan döpts till ostiga "Th1rt3en", men även får fler konsekvenser som vi ska återvända till.

Den andra är att skivan bland annat innehåller en av de bästa låtarna som MEGADETH lyckats klämma ur sig sen tiden för "Countdown To Extinction".

De ligger i varsin vågskål, en positiv och en negativ.

Skivan i sig öppnar med ungefär en minut ganska meningslöst solande på bakgrundsvolym innan låten Sudden Death brakar igång på allvar med riff som låter som skottsalvor, placerade lite varstans i ljudbilden och växelvis mellan vänster/höger och fram/bak. Sen följer en dryg minut som summerar MEGADETH på ett utmärkt sätt, en klassisk vers, snygg snabb brygga in i en smittande refrän och återgång till skottsalveriffen. Vi är igång.

Låt nummer två är ett epos om Al Capone, betitlat Public Enemy No. 1. Detta är en grymt bra låt, och det är den här låten som avses när jag skriver att det är bland det bästa bandet presterat sedan glansdagarna. Luftgitarrspelet kommer som ett brev på posten, och när bandet sen följer upp med en av sina svängigaste bitar Whose Life (Is This Anyways?) så kan man konstatera att skivan öppnar mycket starkt. David Ellefsons återkomst verkar ha triggat den kreativa nerven på ett bra sätt!

Tyvärr håller det inte hela vägen, och det är här vi återvänder till faktumet att man valt att döpa skiva nummer tretton till "Th1rt3en".

Dels anser jag att tricket att spränga in siffror istället för bokstäver ser rent av larvigt ut (Eller? Det kanske är ett briljant marknadsföringsknep, något jag i så fall omedvetet bekräftar genom att bidra till när jag så tydligt pekar ut titeln...), men främst innebär det att bandet pressat in tretton låtar på skivan för att få titelspåret som just sista låt. Låt nummer tretton: 13.

Just den låten i sig är sådär, men kan väl komma undan utan att skämmas eftersom den passar rätt väl att avsluta skivan med sin text och sitt halvballadiga snitt, men det får ju andra konsekvenser.

Som att det finns låtar på skivan som är direkt dåliga, och som borde ha sorterats bort.

Wrecker och Guns, Drugs And Money är de två riktiga nitlotterna, men även Deadly Nightshade och Millenium Of The Blind är svaga.

Och som total skiva spelar det då ingen roll att man dessutom får riktigt fina Never Dead och Black Swan, det är aldrig helt bra när man vill hoppa över ett knippe låtar vid varenda lyssning - eller på allvar funderar på att bränna ut ett nytt eget exemplar av skivan så att man kan ta bort de onödiga spåren!

Som helhet är detta en duglig skiva, och den följer ungefär samma mall som de senaste skivorna MEGADETH presterat.

Jag skulle nog placerade mellan föregående "Endgame" och skivan dessförinnan, "United Abominations" i kvalitét, och eftersom du som läser detta vet vad MEGADETH presterar så borde det säga det mesta.

Och så var det ju det där med Public Enemy No. 1.

Det räcker i min bok till betyget 7!

/Robert Gustafsson





Startsida recensioner »



(Kommentarer som anses stötande, innehåller personangrepp, reklam eller på annat sätt inte följer våra riktlinjer kommer att plockas bort.)


Annonser: