Orange Goblin
"A Eulogy For The Damned"

Releaseår: 2012
Betyg: 7/10

Officiell hemsida»
Skivbolag»
Användarbetyg: 0.5/10
Antal röster: 35



Köp skivan nu hos:


Läst: 969ggr | Kommentarer: 0 | Inlagd: 2012-02-18

Orange Goblin - A Eulogy For The Damned
Brittiska stoner doom-bandet ORANGE GOBLIN är veteraner. Sju plattor i bagaget, och numera är man enligt egen utsago mer fokuserade på att ha kul tillsammans och hitta lite egen tid bland övriga familjeaktiviteter och åtaganden än på att erövra världen. Musiken är alltjämt bredbent hårdrock som låter precis som om den kom från en skäggig kvartett hemmahörande i England och ingen annanstans, och det är väl precis så man vill ha bandet. Nya "A Eulogy For The Damned" släpptes lös på skivdiskarna den 13/2, samma dag som föregångarna BLACK SABBATH släppte sitt första självbetitlade album 1970 och det är förstås inte bara ett knep för att sticka ut i mängden skivor som kommer varje månad. Det är dessutom en hyllning till genrens skapare, och det är väl passande då att "A Eulogy For The Damned" innehåller ett helt knippe låtar som klarar av att följa upp ett sådan åtagande.

Inledande Red Tide Rising bjuder på skönt sväng med ganska bra fart, och det är fullt förståeligt att detta spår valts som första singel och videospår från skivan då det sätter sig ganska snabbt och verkligen låter ORANGE GOBLIN. Sen bjuds vi på allt från avslappnade rock'n'roll-nummer som Stand For Something och det utmärkta titelspåret, till klassisk Sabbath-doom i den underbara historia som är The Fog. Insatsen från bandet är stabilt, och både riffande och trumspel sitter där det ska. Mest imponerande är dock frontmannen Ben Wards sång, oavsett om det är all-out-rock i The Filthy And The Few eller laidback countrystuk i halvprat-sång i Save Me From Myself som avhandlas, så hanterar han uppgiften med bravur. Dessutom kommer alla dessa bitar till sin rätt när man lägger ihop viskningarna och hårdrocksrösten i den tidigare nämnda historien om dimman; att höra ord som "there's something in the fog" framviskade medan övriga texten rockar runt med faktum att man inte tror på häxor och annat oknytt...men att det finns något i dimman gör att låten lyfter sig.

Ändå är den bästa stunden på plattan det avslutande titelspåret. Mycket fint sammansatt och med en underbart sväng konstaterar bandet att vi är döende från den dag vi föds, och levererar en sån där låt som får undertecknad att blunda och bara njuta när den rullar igång.

Snyggt. Klassiskt. Stabilt!

/Robert Gustafsson





Startsida recensioner »



(Kommentarer som anses stötande, innehåller personangrepp, reklam eller på annat sätt inte följer våra riktlinjer kommer att plockas bort.)


Annonser: