Imperial State Electric
"Pop War"

Releaseår: 2012
Betyg: 8/10

Officiell hemsida»
Användarbetyg: 0.2/10
Antal röster: 43



Köp skivan nu hos:


Läst: 1354ggr | Kommentarer: 0 | Inlagd: 2012-06-01

Imperial State Electric - Pop War
Den där jävla Nicke Andersson, alltså... Visst är han äcklig?

Inte så att han (så vitt jag vet) brister i personlig hygien, är allmänt arrogant och otrevlig, eller har osunda eller obehagliga vanor. Jag försöker bara anamma den rätta, nordiska Janteandan där avundsjuka inför andra, mer begåvade människor förkläs i nedlåtande fördömanden. Det råder nämligen ingen tvekan om att det är just det Anders Niklas Andersson är: begåvad. Som om det inte räckte med en stamtavla som tidigare trummis i ENTOMBED och drivande kraft i THE HELLACOPTERS, är han nuförtiden upptagen med att ta IMPERIAL STATE ELECTRIC mot nya höjder av 60- och 70-talsdoftande pop/rock.

Nya given "Pop War" är ett starkt kort som gör skäl för namnet. Jämfört med den självbetitlade föregångaren från 2010 är nämligen popinslagen denna gång något mer framträdande, och arrangemangen ännu luftigare. Under ett par genomlyssningar var jag därför nära att avfärda verket som aningen lättviktigt; möjligen delvis beroende på att de svettigare THE HELLACOPTERS-bitarna utgör en så given del av min musikaliska referensram. Ju mer jag lyssnar, desto mer inser jag dock att plattan erbjuder en veritabel låtskatt, ett pärlband av godbitar möjligen inspirerade av akter så som BLONDIE, BACHMAN TURNER OVERDRIVE, BEATLES och KISS. Spår som Uh Huh, Sheltered In The Sand och Waltz For Vincent är perfekta sommarlåtar som bara ber om att få spelas i bilstereon på en nercabbad V8. För den som vill ha lite mer peppar i sin kosthållning, rekommenderas Back On Main, Narrow Line och Monarchy Madness, som är lite rakare rock ’n’ roll med mer riv och nerv. Det sistnämnda spåret hade för övrigt kanske varit årets hittills bästa låt, om det inte varit för det faktum att den bara är en och en halv minut – den hinner liksom knappt börja innan den tar slut... Omåttligt synd på ett så handklappsinducerande nummer.

Nicke kompenserar dock med att erbjuda ännu fler smaker i sin godispåse. Empty Hands och Deride And Conquer har båda en synnerligen behaglig mollklang rakt igenom, och avslutande sex och en halv-minutaren Enough To Break Our Hearts är ett smått briljant popspår, där den långa malande stråkavslutningen omöjligen lämnar lyssnaren oberörd. När jag för fingret över låtlistan och letar efter svaga spår upptäcker jag att det aldrig hittar någonstans att stanna – det finns helt enkelt inga. Hade Monarchy Madness fått nå upp emot tre minuter vete fanken om jag inte hade fått putta upp betyget en siffra till, men nu får IMPERIAL STATE ELECTRIC och "Pop War" nöja sig med en åtta och äran att vara det givna soundtracket till min sommar 2012.

Apropå det där med att Nicke skulle vara äcklig, förresten. Ordet jag letade efter var nog snarare "genial", och ja, jag är avundsjuk...

/Fredrik Sandberg





Startsida recensioner »



(Kommentarer som anses stötande, innehåller personangrepp, reklam eller på annat sätt inte följer våra riktlinjer kommer att plockas bort.)


Annonser: