In Vain
"Aenigma"

Releaseår: 2013
Betyg: 8/10

Officiell hemsida»
Skivbolag»
Användarbetyg: 0.9/10
Antal röster: 37




Läst: 1000ggr | Kommentarer: 0 | Inlagd: 2013-04-01

In Vain – Aenigma
Fram till dess att bloggkollega Susanne gjorde mig uppmärksam på IN VAINs existens var mitt liv fattigare. Ja, faktiskt är jag beredd att använda så stora ord. Den magiska mäktigheten i norrmännens musik har under större delen av veckan verkligen berikat tillvaron något så fantastiskt.

Vad är det då som är så bra? Well, låt mig säga så här; storvulen musik som har stora pretentioner, och faktiskt lyckas komma upp i ambitionsnivåernas extrema höjd skrämmer bort lika många som den attraherar. Köper man, som jag, svulstigheten i bandets tonkonst då har man 51 minuters nästan total njutning framför sig.

Metal Archives listar bandet som progressive death/black metal, något som ni vet att jag gillar svårligen. Det är långa låtar med mycket vindlingar som möter öronen redan från första låten Against The Grain som verkligen är en stark öppningslåt med synnerligen effektivt utnyttjande av orkester. IN VAIN använder inte orkester i samma utsträckning som exempelvis DIMMU BORGIR, men när de gör det så är det med fin känsla och god effekt.

Man blandar rensång med growl, engelska med norska på ett fint sätt – kolla in oerhört fina Hymne Til Havet för detta. Då bandet har inte mindre än tre medlemmar som står för huvudsång så kan ni tänka er vilken vokal arsenal bandet släpper lös. Andreas Frigstad är huvudvokalisten, men även basisten Kristian Wikstøl bidrar med harsh vocals och klaviaturspelaren Sindre Nedland har en ljuvlig rensångsförmåga som verkligen kommer till sin rätt i den låten.

För det sjukaste svänget på plattan ska ni kolla in Times Of Yore där trummisen Stig Reinhardtsen piskar upp till yster ringdans. Låten är i mina öron den bästa på skivan. Jag kan helt ärligt säga att jag inte har fått nog av den trots en grotesk lyssningsmängd under veckan.

Ska jag hitta något att anmärka på så är det ”refrängen” i Culmination Of The Enigma som har lite alibi- och slentrianvarning över sig samt att jag inte alls gillar när man deklamerar i låtar. Det gör bandet i slutet av Rise Against nämligen.

Det blir med detta facit, som ni förstår, ett betyg som hamnar på den övre delen av skalan.

/Martin Bensch





Startsida recensioner »



(Kommentarer som anses stötande, innehåller personangrepp, reklam eller på annat sätt inte följer våra riktlinjer kommer att plockas bort.)


Annonser: