King Kobra
"II"

Releaseår: 2013
Betyg: 7/10

Officiell hemsida»
Skivbolag»
Användarbetyg: 0.3/10
Antal röster: 23




Läst: 782ggr | Kommentarer: 0 | Inlagd: 2013-08-01

King Kobra - II
Då: 80-tal, Capitol Records, en svart kalufs och fyra blonda, mer smink än vad som borde vara tillåtet, sättning bestående av Carmine Appice (trummor), Mark Free (sång), Jonny Rod (bas) och Mike Sweda samt David Michael-Philips på gitarr. Stora artiklar i tidningen Okej, en semihit med ledmotivet till "Iron Eagle" och framgång i stort sett bara i Sverige. Dumpade av skivbolaget efter bara ett fåtal skivor och en spiral av misslyckanden som leder till bandets splittring.

Nu: Dryga decenniet in på 2000-talet, Frontiers Records, 5 rätt avdankade män mad varierande hårfärg, Mark Free har övergått till att vara kvinna och tagit namnet Marcie medan resten av besättningen ger sig på en återförening tillsammans med Paul Shortino på sång, fortfarande svalt intresse för bandet som ändå röner en del uppmärksamhet i just Sverige, men ändå säger sig få för dåliga erbjudanden för att ens kunna turnera.

Nä, KING KOBRA har verkligen inte en spikrak väg man vandrar på, och det är i ärlighetens namn med en hel del skepsis jag sätter i mig den andra skivan efter återförningen, döpt just till "II" (trots att bandet har bra många fler fullängdare än så, och faktiskt redan släppt en platta vid namn "III" när det väl begav sig...). KING KOBRA var ett av de där bandet som jag inte gillade speciellt mycket, eller brydde mig om. Dessutom hade man ett töntigt tecken som man försökte göra till en gimmick, när man höll armen och handen som en kungskobra reda att anfalla. Det här bandets tåg har egentligen inte bara gått, hela tåglinjen är nedlagd. Typ.

Det är bara det att den här plattan skiter i sådana detaljer.

Den är istället fylld med låtar från ett band som har kul och som verkar gett sig fan på att lämna ett mer värdigt arv till eftervärlden än vad jag vill göra gällande.

Det luktar en ohelig korsning av ZZ TOP och VAN HALEN i spår som The Ballad Of Jonny Rod, det är publikfriande och radiovänlig ballad i Take Me Back, det är strippklubbsmusik a la MÖTLEY CRÜE i Have A Good Time och det är hederlig 80-tals hårdrock i spår som Hell On Wheels och When The Hammer Comes Down. Carmine Appice spelar fortfarande trummor med ett sjuhelsikes sväng och massiv tyngd, och Paul Shortino har en strupe som är rent ut sagt fantastisk - hes, bra, känslosam och perfekt anpassad till alla typer av låtar.

Baske mig om inte bandets sorglöshet och spelglädje gör att jag faller lite för den här skivan, även om det förstås inte är ett smack nydanande eller revolutionerande (eller ens lika bra hela vägen, det finns en del spår som man kanske tjänat på att droppa - Knock Em Dead är ett sådant exempel)

Det är bara ett knippe låtar som framförs med själ och glädje, och som har till största syfte att sätta ett leende på läpparna på den som lyssnar, och... det räcker bra så!

/Robert Gustafsson





Startsida recensioner »



(Kommentarer som anses stötande, innehåller personangrepp, reklam eller på annat sätt inte följer våra riktlinjer kommer att plockas bort.)


Annonser: