June 20, 2010 – 17:26
Efter en del tekniska missöden kommer här hela Martins vidare rapportering från Sonispherefestivalen i Prag:
På plats på festivalområdet får vi reda på att ledningen gjort en bra grej – Slayer går på direkt före Metallica. Vilket Alice in Chains skulle gjort egentligen. Mosh!
Panic Cell går på låtandes som en billig kopia av Soilwork – billiga tricks som att få publiken att skrika ”fuck yeah” funkar inte så bra i mina öron. Dessto bättre är volymen som är rejält hög – precis som det ska vara.
Devildriver höjer aggresiviteten med flera snäpp – circlepiten är väldigt stor när bandet öser nåt fruktansvärt. Volymen är om möjligt ännu högre än innan.
Anthrax är igång och stämningen är trevlig – Joey Belladonna är en riktig publikfriare! Mest imponerande är trummisen Charlie Benante som emellanåt blixtrar till. Anthrax material tillhör inte favoriterna men publiken är med på noterna när bandet smyger in lite Sabbath-material i form av Heaven and Hell.
Megadeth lurar folk med att öppna med de två första låtarna från ”Rust in Peace” för att sedan köra ett ordinarie festivalgig på runt en timme och en kvart som trots att det låter väldigt habilt aldrig når de där högre höjderna.
Alice in Chains låter precis så mycket ångest som jag förväntade mig. Nye sångaren vars namn jag glömt låter dock väldigt lik Layney.
Lombardo!!!! Gosse vad kaggarna smattrar! Slayer håller gammal god klass – ljudet är svinbra! Tom Araya har en mäktig pondus trots sin steloperation – Seasons in the Abyss låter fantastiskt bra. Scenen badar i ett spöklikt blått ljus som verkligen förstärker låtens mäktighet. Tystnad. Och sen ger South of Heaven gåshud från helvetet. Baskaggarna går så det fladdrar om byxorna. Slayer gör ett habilt gig – Lombardo impar som ni säkert förstått med sina chops. Sedan har Slayer en hög väldigt bra låtar som piskar rätt många band på fingrarna.
Metallica öppnar starkt – Creeping Death följd av From whom the Bells Toll – publikens gensvar är enormt! Följd av en extatisk Disposable Heros och Harvester of Sorrow blir det bara bättre och bättre – milde tid så bra det är.
Fade to Black och publikhavet lyses upp av mängder av mobilkameror. That Was Just Your Life och Cyanide blir lite av intensitetssänkare. Men Sad But True och Sanatarium höjer nivån igen. Nu jävlar – One! Med mängder av bomber som vanligt. Master of Pupets och Battery med mycket eld – nu trivs man rejält! Balladdags – Nothing Else matters. Sandman avslutar ordinarie set – första extranummer Helpless. Följd av Motorbreath. Seek And Destroy avslutar som vanligt hela spektaklet. Klart godkänt gig.
Hetfield är som vanligt grym i rollen som frontman – Ulrich slarvar som vanligt en hel del med det mesta men bandet lyckas ändå hålla skutan på rätt köl.
/Martin
Posted in Blog'n'Roll | No Comments »