Kungen är Död! Länge Leve Kungen!

Det är ett vetenskapligt säkerställt faktum att bebisar skiter på sig eller att hundar uppskattar att nosa sig själva där bak. Ett annat vetenskapligt faktum är att en ny Slayerplatta inte innehåller några överraskningar. Vi vet varje gång att det kommer låta likadant som förra gången, som i sin tur lät likadant som gången innan det o.s.v. Inget nytt under solen, det är förvisso nya låtar men lyssnandet sker med deja vu-känsla: ”Har jag inte hört det här förut?”

Nya ”World Painted Blood” skiljer sig självklart inte heller från det rådande mönstret. Det låter helt enkelt Slayer om hela kalaset. Vad man har för uppfattning skiljer sig självklart men själv sitter jag mest med tanken att det kanske inte vore så dumt om Slayer faktiskt la av nu. Inte för att nya given på något sätt skulle vara dålig (Psycopathy Red är riktigt grym) utan för att när hela ens musikaliska gärning går ut på att kopiera sig själv till förbannelse så måste det faktiskt bli bättre för varje gång. Eller i alla fall lika bra. Vader var ett bra exempel på det fram till 2006 års ”Impressions of Blood”, då de för varje skiva överträffade sig själva, trots att det lät läskigt likt. Slayer kommer aldrig hamna i den sitsen.

Jag vågar sätta mitt liv på att det inte finns en chans i helvete att Slayer vare sig överträffar eller tangerar mästerverk som ”South of Heaven”, ”Season in the Abyss” eller ”Reign in Blood”. Lika lite som Metallica någonsin kommer tangera sina 4 första skivor, eller att Guns N’ Roses skulle kunna toppa ”Appetite for Destruction”. Monumentala mästerverk likt dessa är helt enkelt oöverträffliga, det råder inte längre någon rationalitet kring dem, de har fått något nästintill religiöst över sig. Och detta sagt från en person som knappt var född när skivorna släpptes, som faktiskt upptäckte Metallica genom ”Reload” och Slayer genom ”God Hates Us All”.

Jag vet att sorgeklubben kommer samlas den dag då Slayer går i graven – jag kommer vara delaktig själv – men ju längre de håller på, ju mindre sorg kommer jag känna. Vilket känns tråkigt. Jag vill sörja, tänka tillbaks på konserten jag såg 2004 och sträcklyssna på skivorna i några dagar för att ta ett slutgiltigt adjö av thrashens gudfader.

För i ärlighetens namn så verkar det mer tilltalande än att bevittna en konsert till med bandet.

Låt mig få skrika ”Kungen är Död! Länge Leve Kungen!”.