Katatonia

Sen jag försatte mig på resande fot för några månader sen så har jag inte haft hemlängtan för en sekund. Självklart har jag saknat min familj och mina vänner men förutom det så har jag bara varit lycklig över att slippa kylan där hemma.

Sen upptäckte jag Katatonias senaste alster ”Night is the New Day”.

Plötsligt fick jag en underlig lust att åka hem till ett snötäckt Sverige, lägga mig i min soffa, släcka lamporna, ställa fram en kanna kaffe och bara färdas in i den melankoliska världen vilket är Katatonia och ”Night is the New Day”.

Katatonia har varit ett band som gått mig aningen förbi tidigare, förra skivan ”The Great Cold Distance” var en bra skapelse men inget som jag riktigt la på minnet – ska vi vara ärliga så gav jag den heller inte så många chanser att vinna mig över. Denna gång är det dock annorlunda, ”Night is the New Day” fick en 15 timmars bussresa på sig (jag kan verkligen inte sova på bussar), en ära den betalade tillbaka flerfaldigt. Inledande Forsaker försätter mig närmast i trans när jag hör den, den får mig helt att glömma omgivningen och bara drar in mig till en värld där svårmodet är det enda rätta, där sorgen är gud och lyckan ligger i att begrunda just sorgen. Helt enkelt en plats där natten är den nya dagen. När Forsaker väl lett mig in till denna plats så är det omöjligt att lämna innan resan är slut, det känns i hjärtat att behöva avsluta skivan någonstans i mitten. Vilket är en trist, samtidigt som en ganska skön känsla. Att musik faktiskt kan ha en sådan inverkan på en är, i alla fall i mina ögon, otroligt häftigt.

Många kanske anser att Katatonia drar perfektionen för långt, och någonstans i teorin är jag väl beredd att hålla med, men utförandet av musiken hade aldrig blivit lika vackert och tilltalande om inte det hela varit så pedantiskt uppstädat – skulle inte förvåna mig om bandet rådgör med något slags musikaliskt utskott inför varje beslut. På samma sätt som att Discharge, Motörhead eller Sex Pistols hade varit tämligen värdelösa om det vore för perfekt så hade Katatonia varit dito om det inte vore så perfekt.

Nu släpptes ”Night is the New Day” i november förra året men då jag upptäckte den för några veckor sedan så missade jag den i min årsbästalista, något jag absolut inte skulle ha gjort ifall jag lyssnat tidigare. Frågan är faktiskt om inte Katatonia skulle knipit förstaplatsen framför Paradise Lost. Det lutar nog ditåt.

Så, hur var det nu med den där hemlängtan? Nja, jag trivs fruktansvärt bra här ”down under” och har absolut inga planer på att dra mig hem tidigare än jag faktiskt behöver. Men jag skulle inte säga nej till att få en timme hemma för att få lyssna på ”Night is the New Day” i sin rätta miljö.

/Jonte”svårmodet”Royal